Ja, 5 ynka dagar kvar. Tyvärr är det ju så att jag inte har viljan på samma vis längre. Vill bara få denna fotografering gjord, ser knappt fram emot den nu. Är rädd att jag bara kommer känna mig missnöjd över bilderna eftersom det känns som att jag gått upp massa, men även när jag vägde som minst kände jag ändå att det var långt från tillräckligt. Måste sluta titta på min kropp ur tävlingsperspektiv, men samtidigt, varför ta bilder på mig när jag är i DENNA formen?? Jag tycker jag ser ut som vem fan som helst när jag kollar mig i spegeln..

Får ursäkta min bitterhet, men jag tycker varken detta är kul eller meningsfullt längre nu. Vill bara få återhämta mig och känna mig stark och energifull igen. Få njuta av livet. Vilket jag tidigare upplevde att jag gjorde, men allt sedan tävlingen inte skulle bli av känns detta bara tomt. Det har ingen substans.. Inget mål som ger mig nog med motivation. Fotograferingen är tyvärr inte en så stor drivkraft som tävlingen var.

Jag har semester fram till fotograferingen nu. Anpassar maten till mer protein, mindre kolhydrater, mer salt och mer vätska. Så kanske att fluffet jag ser i spegeln är mycket vätska, jag borde ju lägga på mig en hel del vätska iom detta upplägg, men samtidigt är jag inte alls så strikt i kosthållningen nu.

Känner mig dock fortfarande sliten och orkeslös i kroppen. Absolut inte mätt men inte heller i närheten av sp hungrig jag var innan..

Mensen kommer inte.

Nu vill jag bara sova. Gråta också egentligen. Nya tag imorgon. 5 dagar känns som för lång tid nu..

Tokigt tokigt tokigt......... I lägena när hungern tränger sig på får man för sig att det är dags att lägga ner allt omgående och börja FROSSA. Denna typ av hunger har jag bara känt ett fåtal tillfällen under våren. Och jag tror den kommer att dyka upp nästan dagligen framöver.. Då är 16 dagar lång tid vill jag lova. Nu måste extraenergin plockas fram. Och varje dag kommer vara en hård utmaning. Och energi måste ändå sparad för tiden efter fotograferingen, som kommer vara svår den med.. Hur svår? Ja, det vet jag inte än. Det får jag se.. Men jag ska nog förbereda mig på en kamp då också. Egentligen är det mest en kamp mot tiden. Lyckas jag vänta ut tiden mellan måltiderna, så lyckas jag ju med detta.

Uppe i god tid idag trots lördag, hann med morgonpromenad, vila i fåtöljen och ett tungt ryggpass innan det var dags för möhippa. Orkade med knappt 4 timmar, innan kroppen började säga ifrån. Åkte hem. Insåg att jag var för hungrig för att sova bort tiden... Tog en portion gröt till slut och en banan. Tog en lång dusch för att fördriva tid.. Tog en kopp te med sötningsströ.. Äntligen lugnade den värsta hungern ner sig. Ska äta tacoköttfärs med ris snart, men väntar ut tiden så länge det går nu.. Puh ja så här är det, och det är svårt att flytta fokus från denna hunger-mat-kamp.

Det började en Harry Potter film för en timme sen. Som sänt från ovan..! Lyckas tänka på annat ganska bra nu iaf.. =)

För er som tycker att jag är pretentiös och irriterande "redig" kan gotta er i att jag började smaka på lite av den överblivna smörgåstårtan på jobbet igår, vilket övergick till att smaka på en limiten bit kaka.. Vilket övergick till att ta mig direkt hem och äta en gainomax bar.. Och OM det stannat där hade det vart okej!! Men en liten macka blev en stooor macka och sen var det kört..! Haha vad trött jag blir =D dum timing när det bara är lite mer än 2 v kvar till fotografering. Motivationen försvinner ju och hungern tar över. Men ja, jag tycker om mig själv ändå och kan konstatera att magont, illamående och besvikelse över att saker och ting inte är så gott som jag vill att de ska vara gör att jag har fått en helt annan bild av hur livet framöver borde se ut.

Givetvis vill jag äta enbart min goda, rena mat 5-6 dgr / vecka minst, efter fotografering. Men till skillnad från nu så ska jag givetvis äta mer, och få lov att få känna mig mätt/ nöjd efter man ätit.

Ser fram emot denna utmaning också, att återgå till normalt liv men bibehålla det positiva och roliga i det jag gjort under våren =)

Har precis blivit klar med en benpass jag körde helt på känsla. Vilket jag aldrig gör annars. Men nu är det rätt bra tungt, så det känns vettigt att verkligen göra sitt dagsbästa och undvika skador.

Tittade på min rygg för första gången på länge idag och blev positivt överraskad!

För er som tycker att jag är pretentiös och irriterande "redig" kan gotta er i att jag började smaka på lite av den överblivna smörgåstårtan på jobbet igår, vilket övergick till att smaka på en limiten bit kaka.. Vilket övergick till att ta mig direkt hem och äta en gainomax bar.. Och OM det stannat där hade det vart okej!! Men en liten macka blev en stooor macka och sen var det kört..! Haha vad trött jag blir =D dum timing när det bara är lite mer än 2 v kvar till fotografering. Motivationen försvinner ju och hungern tar över. Men ja, jag tycker om mig själv ändå och kan konstatera att magont, illamående och besvikelse över att saker och ting inte är så gott som jag vill att de ska vara gör att jag har fått en helt annan bild av hur livet framöver borde se ut.

Givetvis vill jag äta enbart min goda, rena mat 5-6 dgr / vecka minst, efter fotografering. Men till skillnad från nu så ska jag givetvis äta mer, och få lov att få känna mig mätt/ nöjd efter man ätit.

Ser fram emot denna utmaning också, att återgå till normalt liv men bibehålla det positiva och roliga i det jag gjort under våren =)

Hej hopp, jag har det där benpasset att avverka idag och lite extra promenad kanske.. Hämta paketet innehållande ett par hotpants till fotograferingen.. Spännande!!

Idag har varit en riktigt bra dag! Trots att jag fått stå emot smörgåstårta och kakor på jobbet (det luktade och såg jättegott ut!!)

Funderar mycket på min 4 timmars tågresa hem från Ronneby efter fotograferingen, gällande maten jag ska packa med mig.. ;o) är osäker än. Det blir nog thaimat på kvällen tror jag.. Någon liten efterrätt på tåget ska jag ha.., men är osäker på hur pass onyttig jag ska vara. Ballerina mumsbit, Göteborg bageriets bästa, frödinge kladdkaka, nybakad kanelbulle... Eller nöja sig med obegränsat antal bananer, jordgubbar och en liten ostkaka med sylt kanske? Och ta med lite större mängder av min nuvarande mat som jag tycker allra bäst om?

Ja, det blir nog sistnämnda tror jag =) vill inte heller förstöra magen när jag har lång tågresa framför mig =D

Denna vecka blir bra tror jag. Morgondagen bjuder på morgonpromenad, jobb och ett gediget benpass i den intensitet jag klarar nu (sänkt prestationsförmåga är ett faktum). Troligtvis själv på kvällen, Micke och Eira ska ha långledigt i varberg. Ledig tränings och matlagningsdag på torsdag. Jobb och träning på fredag. Träning och möhippa på lördag. Vilodag och Eiratid på söndag <3

Sen påbörjas näst sista veckan!

Nej, så är det. Jag orkar knappt skriva om det. Onsdagen 1/5 var första anmälningsdagen. Jag anmäler mig kl 07.30 På eftermiddagen får jag ett mail, där det står att man fått in 29 anmälningar mellan kl 00.00 - 00.15 Det 30:onde anmälningen kom in kl 04.15 Dessvärre var det sedan fullt och jag får ingen plats. Jag frågar om dom inte ska ha något reservsystem, eller om dom inte kan ta in fler. Han skriver att han sagt nej till 8 tjejer hittills, och att det inte kommer finnas något reservsystem och det finns inte plats för fler. Jag frågar om man kan räkna med att det definitivt inte kommer att tas emot några fler från denna stund, varpå jag får svaret att precis så är det.

Jag har fortfarande inte så mycket ord för detta. Har aldrig tänkt tanken att det kunde bli så här, att jag skulle vara tvungen att anmäla min kl 00.00 den 1/5 för att komma med. Att jag inte skulle få lov att tävla. Jag undrar hur f-n det kan komma sig att det blev så här. PR kupp? Något team som anmält alla deras deltagare kl 00.00, för att se till att alla deltagare representerar dem, så att hela alströmmer trofén blir en fantastisk publikation?

Namnet på min blogg har aldrig varit mer tillämpbar. Step up. Ja, jag får ta mig ur detta också.

Inte har jag gjort detta förgäves. All styrketräning. Minus 6 kg sen dieten började vecka 2 2013. Inte har mitt mål sedan sept 2011 krossats, det har förändrats. Nu siktar jag på fotograferingen den 27/5. Har jag tur kommer jag i tävlingsbikinin då, men den ska sys upp för målvikt på 55-56 kg och jag vägde 58 kg i onsdags. Idag vägde jag 59,5 kg. För att jag slarvat? Absolut inte. För att denna händelse stressat mig extremt och gjort mig rent och skärt ledsen? Ja, troligen. För att det dessutom är den tiden i månaden? Ja, börjar lära mig att jag lätt lägger på mig upp mot 2 kg veckan innan mens. Kommer detta jävligt olägligt? Ja. Men det betyder också att jag inte bör vara helt vätskefylld på fotograferingen. Och det är ju det som räknas.

Saken är också den, att målet för mig från början ju inte var tävlingen i sig. Det var utmaningen. Jag trodde aldrig att utmaningen skulle bli så här.., men å andra sidan är det väl det oväntade som verkligen är utmanande..

Luciapokalen i december? Mycket måste stämma i resten av mitt liv för att det ska bli så. Det går dessvärre inte att planera för min del. Mycket i mitt övriga liv har uppdagats i veckan.. usch allt kommer verkligen på samma gång. Jag ska göra mitt bästa för att möjligheterna ska finnas att tävla i dec. Men bollen ligger verkligen inte bara hos mig.. Jag har också lärt mig att slutet av en diet, att vara mamma och sambo och att arbeta 100% ärngen ultimat kombo. Inte för att tiden inte finns, men för att det stressar min kropp så jag lägger på mig massa vätska, och går inte ner i vikt. Hur man löser det.., är för mig stor gåta. Så 4 veckors semester innan tävling måste också godkännas på mitt jobb för att jag ska få ihop det.

Innan trodde jag verkligen, att bara man är stenhård med maten och tränar mycket, så går man ner i vikt. Men det visade sig inte vara så lätt. Äter man minsta lilla för lite, eller tränar minsta lilla för mycket, så är balansen bruten. Min kropp lägger bara på sig vätska och inte fan går man ner i vikt. Man blir bara arg, fullkomligt orkeslös, ledsen, deppig och framförallt frustrerad för att man inte får ett skit för sin ansträngning.. Bra att vet för framtiden.

Utmaningen efter fotograferingen, ligger i att behålla vikten någorlunda. Vilket ju också ger bra förutsättning att kunna tävla på lucia.

Jag känner dock glädje i att få fira min födelsedag på riktigt med min familj och vänner. Jag känner också stor glädje i att verkligen få vara med på riktigt på bröllopet vi ska på, på Gotland vad som skulle vara veckan innan tävling. Jag känner glädje i att få slipa på vad jag upptäckt är svagheter i min fysik.

Men är det svårt med slutet av en diet, när sådana här händelser dyker upp? Ja..! Man är ju så ledsen att man bara vill stänga av världen tidivis.. Samtidigt känner jag ju fortfarande att det vore fel att börja frossa nu. Det hade bara gjort allt ännu värre, det är jag ju medveten om.

Kanske blir det lite tömning dagarna innan fotograferingen. Det faller sig så bra med semester och tidigare planering.. Men är jag lika uppriven och stressad då, så vågar jag mig inte på tömning. Jag är rädd att kroppen inte kommer att släppa vätskan i tid till fotograferingen. Och det vore ju jävligt dumt..

"När du ändrar sätter du betraktar saker, ändrar du de saker du betraktar"

Upp i sadeln igen. Igårkväll kände jag verkligen att jag ville hoppa av. Jag provade tanken på att börja äta hur som helst igen och kände en stark tomhet i det. Det känns inte bra att hoppa av. Jag vill verkligen avsluta detta jag påbörjat. Räfflor måste bort, och jag måste hitta sätt att umgås med Eira som är lite mer stillsamma och ger energi <3

Jag måste, återigen, vara stark i varför jag gör det här. Det ska vara kul och det ska vara fokus fortfarande på Eira och att detta är ett projekt, ett intresse. Inget gravallvarligt! Tävlingen är en bonus. En klok vän gjorde en så bra liknelse förra veckan. En sån här utmaning handlar om vägen till scenen, som att gå hela vägen till en affär. Och när man ändå står utanför affären, kan man lika gärna gå in. Men det är en bonus. Grädden på moset, och inte det drivande. Det drivande är att klara livet, trots att det är svårt. Det vill jag känna att jag klarade när detta är över.

Klämde i mig 2 swebar igårkväll, sov gott och vägde 58,8 imorse. Ska prova ett par dagar till på 1600-1650 kcal, om jag fortfarande får lika konstiga fysiska nej från kroppen ökar jag 100 kcal till att börja med.

Nu är det den sista dagen av denna skit april månad! Maj bjuder på mycket roligt; ensamtid med Eira, frisörbesök, fotografering och workshop för bodyfitnesscenen. Också utmaningar: en vecka ensam med Eira och mätning.

Jag hoppas att i slutet av veckan ligga på 58.0 kg. Men, jag förbereder mig också på att det också plötsligt kan stå still (har ju inte greppat min kropps beteende helt än, även om april månad gett mig bra mycket bättre förståelse)

Idag skickar jag iväg mina grejer till Lina Sirén som syr upp mina tävlingsbikinis.. Sneak peak på tyget? ;o)

Igår mådde jag katastrofalt dåligt. Så dåligt att jag nu har extremt dåligt samvete för att jag var en så dålig mamma.

Började få huvudvärk och illamående redan på lördagen. Var helt slut på eftermiddagen och kvällen, så till den milda grad att jag inte visste var jag skulle ta vägen när Eira vägrade somna och jag själv bara ville dö.. Vaknade flera gånger på natten av illamående. Trodde jag skulle bli magsjuk, men behövde åtminstone inte spy.. Tackar Gud för att Eira somnade om efter välling vid 6.15 och tog en avsevärt lång sovmorgon. Pallade INGENTING. Allra minst en överenergisk trotsande 2,5 åring.. Usch det svider så i hjärtat när jag vet att jag lägger min energi någon annanstans än där jag egentligen vill lägga den... ;o( Eira är ju viktigare än allt annat.

Jag sa från första början att detta inte får gå ut över min familj. Jag känner att det mer och mer gör det..

Jag är SÅ less på att allt som betyder något är mat. Det är allt jag tänker på. Och det har det varit hela år 2013.

Jo det finns folk som "klarar" detta ändå. Med familj. Jag börjar dock bli rädd att jag klarar detta mot min familj.

Jag känner att jag har testat på nu. Att klara hålla diet så bra som jag gjort i 16 veckor är bra. Mycket bra till och med! Men det som har med tävlingen att göra känns inte kul. Vågen är inte kul. Mätningarna är inte kul. Det är inte kul att känna mer komplex för sin kropp än man någonsin känt förr, bara för att man ser på sig själv ur extrema glasögon...

Nu händer det massa scary grejer med kroppen som gör att inte ens tävlingen är kul. Jag kan inte göra mitt bästa på jobbet, absolut inte hemma, inte på gymmet och inte ens ur tävlingsperspektiv är det bra nog.

Just nu känns det som jag trasslat in mig i något som inte alls är bra ;o(