"När du ändrar sätter du betraktar saker, ändrar du de saker du betraktar"

Upp i sadeln igen. Igårkväll kände jag verkligen att jag ville hoppa av. Jag provade tanken på att börja äta hur som helst igen och kände en stark tomhet i det. Det känns inte bra att hoppa av. Jag vill verkligen avsluta detta jag påbörjat. Räfflor måste bort, och jag måste hitta sätt att umgås med Eira som är lite mer stillsamma och ger energi <3

Jag måste, återigen, vara stark i varför jag gör det här. Det ska vara kul och det ska vara fokus fortfarande på Eira och att detta är ett projekt, ett intresse. Inget gravallvarligt! Tävlingen är en bonus. En klok vän gjorde en så bra liknelse förra veckan. En sån här utmaning handlar om vägen till scenen, som att gå hela vägen till en affär. Och när man ändå står utanför affären, kan man lika gärna gå in. Men det är en bonus. Grädden på moset, och inte det drivande. Det drivande är att klara livet, trots att det är svårt. Det vill jag känna att jag klarade när detta är över.

Klämde i mig 2 swebar igårkväll, sov gott och vägde 58,8 imorse. Ska prova ett par dagar till på 1600-1650 kcal, om jag fortfarande får lika konstiga fysiska nej från kroppen ökar jag 100 kcal till att börja med.

Nu är det den sista dagen av denna skit april månad! Maj bjuder på mycket roligt; ensamtid med Eira, frisörbesök, fotografering och workshop för bodyfitnesscenen. Också utmaningar: en vecka ensam med Eira och mätning.

Jag hoppas att i slutet av veckan ligga på 58.0 kg. Men, jag förbereder mig också på att det också plötsligt kan stå still (har ju inte greppat min kropps beteende helt än, även om april månad gett mig bra mycket bättre förståelse)

Idag skickar jag iväg mina grejer till Lina Sirén som syr upp mina tävlingsbikinis.. Sneak peak på tyget? ;o)

Igår mådde jag katastrofalt dåligt. Så dåligt att jag nu har extremt dåligt samvete för att jag var en så dålig mamma.

Började få huvudvärk och illamående redan på lördagen. Var helt slut på eftermiddagen och kvällen, så till den milda grad att jag inte visste var jag skulle ta vägen när Eira vägrade somna och jag själv bara ville dö.. Vaknade flera gånger på natten av illamående. Trodde jag skulle bli magsjuk, men behövde åtminstone inte spy.. Tackar Gud för att Eira somnade om efter välling vid 6.15 och tog en avsevärt lång sovmorgon. Pallade INGENTING. Allra minst en överenergisk trotsande 2,5 åring.. Usch det svider så i hjärtat när jag vet att jag lägger min energi någon annanstans än där jag egentligen vill lägga den... ;o( Eira är ju viktigare än allt annat.

Jag sa från första början att detta inte får gå ut över min familj. Jag känner att det mer och mer gör det..

Jag är SÅ less på att allt som betyder något är mat. Det är allt jag tänker på. Och det har det varit hela år 2013.

Jo det finns folk som "klarar" detta ändå. Med familj. Jag börjar dock bli rädd att jag klarar detta mot min familj.

Jag känner att jag har testat på nu. Att klara hålla diet så bra som jag gjort i 16 veckor är bra. Mycket bra till och med! Men det som har med tävlingen att göra känns inte kul. Vågen är inte kul. Mätningarna är inte kul. Det är inte kul att känna mer komplex för sin kropp än man någonsin känt förr, bara för att man ser på sig själv ur extrema glasögon...

Nu händer det massa scary grejer med kroppen som gör att inte ens tävlingen är kul. Jag kan inte göra mitt bästa på jobbet, absolut inte hemma, inte på gymmet och inte ens ur tävlingsperspektiv är det bra nog.

Just nu känns det som jag trasslat in mig i något som inte alls är bra ;o(

Oj, jag har hur mycket som helst att skriva idag känns det som. Det får bli mer än ett inlägg.

Jag vill gå lite utanför temat för denna blogg denna gång, men ändå inte. Jag var nämligen på min farmors begravning igår, vilken i slutändan, gav mig en fantastisk glädje och energi. Varför? Jo, så här är det.

Jag har mycket att tacka min farmor för. Många materiella saker som finns i min vardag. Ryggsäcken jag fick då jag pratat med farmor om att det var lite bökigt att bo på tredje våning med ett litet barn, och man exempelvis behövde handla. Den ryggsäcken använder jag dagligen för att få med mig träningsgrejer och mat på promenaden till jobbet. Den har blivit en problemlösare för mig då den möjliggjort att utnyttja tiden till max, problemlösare likt som farmor själv.

Armbandet jag fick förra året på min födelsedag. Det armbandet farmor direkt sa, att det ska Annelie ha. När hon skulle betala, får hon reda på att armbandet var felmärkt och att det egentligen skulle ha kostat det dubbla. Men farmor, som inte var "den som var den", kom givetvis hem med armbandet till det pris hon hade fått sagt till sig då hon bestämt att jag skulle ha det. En liten tvist i denna saga, var att jag också till min födelsedag fick matchande örhängen av min älskade vän Jennifer. Kombinationen är oslagbar <3

Men det finaste jag fått av farmor, och som används av alla runt omkring mig i mitt liv, är inget materiellt. Det är mitt namn, Annelie. För även detta, sa farmor att hon ska ha, en liten tjej som ska heta Annelie. Nu var det så, att min envisa farmor, trotsade fruktansvärd graviditet efter fruktansvärd graviditet (och det vet jag otvivelaktigen vad det innebär), och 4 stycken hade hon trots detta till slut genomgått. Men bara pojkar! Naturens lag satte stopp för farmor envishet, eller? Nej, så fungerade inte min farmor. Hon hittade en ny lösning. När det tredje barnbarnet kom, då fick farmor minsann som hon ville <3

Jag är stolt över min farmor. En stark, envis kvinna som såg till att hon fick det hon ville ha. Oavsett andras åsikter, oavsett hinder. Samtidigt var hon en väldigt förstående kvinna. Hon förstod mig i situationer då jag önskar jag blivit mer förstådd av andra.

Dig farmor, bär jag med mig. Och jag tackar för min dotters vackra namn hon fått bära från dig. Nog har både Annelie och Elsie kommit att stå för envishet och styrka, och nog har Eira ärvt mer än ett namn <3

Farväl, min älskade farmor. Med glädje och stolthet bär jag med mig dig, för alltid <3

Usch vad jag är ledsen. Jag fattar inte varför jag ska vara så jävla svullen/ uppblåst.

Känner mig bara stressad och ledsen hela tiden. Mitt jobb är extremt påfrestande nu och extremt stressande. Min dotter är inne i, och har varit sedan en tid tillbaka, väldigt krävande period.

Hur jag ska få ner den här stressen är för mig en gåta. Inte gör det allt bättre att träna som jag gör och äta som jag gör. Jag gör mitt bästa för att komma ner i varv, och jag lyckad ju tidvis. Måste försöka vända detta oftare. Sluta tänka på mat, börja tänka på vad jag gör. Möta allt folk på jobbet med ett leende. Skratta istället för att stressa. Ändra/ komma tillbaka till den livsstilen. Att ta livet "med en klackspark". Jag kan välja bort stressen. Jag kan säkert lösa gåtan.. Vill hitta knepen..

Men just nu är jag så ledsen och besviken. Är det så att vissa inte kan gå ner i vikt efter en viss gräns, oavsett vad man gör?? Förutsatt att beteendet inte blir sjukligt alltså..

Begravning imorgon.., till råga på allt. Usch. Det är svårt att njuta av något alls just nu faktiskt. Vill att denna vecka går fort..

Jag är på allvar riktigt förbannad nu. Det är INTE okej att stå still på samma vikt efter de senaste veckornas ansträngning.

Nu gör jag vad jag kan. Nu ska jag göra det lilla extra så det skriker om det. Den där förbannade vågen, och det förbannade fettet ska ge med sig. Det ska inte finnas minsta möjlighet för skiten att fortsätta så här. Jag ska ha min utdelning på vågen för det är jag värd!

Ingen mer tvekan på om jag ska fortsätta. Detta livet är helt okej. Jag trivs till och med, det är ett mission som driver mig framåt i ett tempo som är helt fantastiskt. Och hur drygt det än må vara ur detta sjuka tävlingsperspektiv, så ger det mig energi. Jag älskar träningen mer för var dag, jag älskar att ha mitt mål att njuta av varje morgon inför morgonpromenad, och jag längtar efter känslan på kvällen den 15/6 när jag ska få äta det jag känner för efter att ha lyckats med denna utmaning =) =) det vill jag ha!! Det ska jag ha för jag är värd allt positivt som kommer ur detta .=)

Så i äkta Helene Ahlsson anda, så ska jag njuta av resan OCH få belöningen på vågen!

Första totala vilodagen idag på 3 veckor! Nu ska här samlas energi =) =)

Det är vad jag gjort det sista. Är det två veckor nu tro som varit helt fruktansvärda? Eller mindre?

Orkar knappt gå in på allt jag känner. Jag kämpar med dåligt samvete för att varken tid eller energi finns som jag vill för min familj. Det skär i hjärtat att min dotter ska se mig ledsen och få överdrivna reaktioner på hennes fullt naturliga 3 års påhitt. Det skär i hjärtat att lägga så mycket mer belastning på min sambo som får ta hand om allt för att jag är upptagen antingen i gymmet, i köket eller bara inte orkar. Jag upplever mina prioriteringar som, i grunden, egoistiska och tävlingen blir omotiverad.

Jag tittar också mycket på andra och tycker sedan att jag ser extremt tanig ut, med en stor plufsig mage. I andra stunder, när jag bara utgår från mig själv, känner jag mig jättefin. Då ser jag en stark, atletisk kropp med en sund fettmängd. Men att tävla i bodyfitness är att ha en osund mängd fett på kroppen. Detta är ingen nyhet såklart. Nyheten är att jag anser att tävlingen, också ur detta perspektiv är omotiverad.

För det tredje, upplever jag en extrem prestationsångest. Jag ska försöka äta inte mindre än 1600 kcal, dvs lite mer än jag gjorde mätningen för en vecka sedan, men jag tyckte vågen stod still redan då. Så vad göra? Jo, träna mer. Hur f-n gör jag detta? Var finns tiden? Ska jag ta den från min dotter eller från de 45 min totalt jag har per dag för att bara sitta ner? En åtgärd redan gjord: promenad till och från jobbet så har jag fått ytterligare 50 min promenad per dag i alla fall.. Men, känslan som visar sig i min prestationsångest är att INGET är tillräckligt. Ungefär som när man pluggar. Man kan alltid läsa mer och lägga mer tid. Och tävlingen blir också ur detta perspektiv omotiverat, för varför ska jag ha domare och allmänhet till att bedöma min prestation när jag gjort mitt bästa? Då vet ju jag att det är bra nog.

Jo. Det är så, att jag har aldrig tyckt att tävlingen var poängen. Det har jag sagt från början. Det är UTMANINGEN. Resan. Vägen till scen. Min resa slutar på morgonen den 15/6. Vad som händer på dagen är skit samma. Sedan börjar förstås redan till det normala livet den 16/6. Icke att förglömma! Jag hör hemska historier runt om mig hela tiden. Trots att jag känner mig långt ifrån dem i dagsläget, så förstår jag dem bättre nu än för en månad sedan. Jag ser hur man kan bli förblindad av tävlingen. Men nej, den har aldrig varit så viktig för mig och kommer aldrig bli.

Jag dividerar med mig själv minst en gång per dag, om jag verkligen ska fortsätta. Det jag vet säkert är att jag skulle ångra att jag aldrig tog några riktiga, fina bilder. Så jag slutar inte förrän jag gjort detta. Och det blir förhoppningsvis 24/5.

Det jag inte är lika säker på, men som jag tror, är att jag skulle ångra att jag inte tävlade. Håller jag ut till 25/5, är det bara tre veckor kvar till tävling, varav endast en jobbvecka. Sen semester.

Jag har slutat stirra mig blind på siffror. Nu gör jag vad jag kan, och duger det inte för scenen i slutändan så är det mitt liv som satt stopp för det. Och det tänker jag inte skämmas för. Punkt!

..behövde visst bara vänta en natt till.

59,1 kg nu på morgonen. Lägsta jag varit nere på hittills. Nu är det inte långt kvar innan 58 dyker upp på vågen..!

Jag går alltså upp i vikt. Helt sjukt! Den ENDA logiska förklaringen är att det är den tiden i månaden.. Hoppas verkligen att det är så.. Har ju tidigare gått upp 1,5 kg vätska innan mens, och är jag uppe i den mängden vätska nu så ser det jävligt bra ut förstås (60,1 kg imorse). Jag ser ut som en ärkeval på magen. Jag ser verkligen gravid ut! Och har inte avvikit alls från mitt matschema.. Och ätit mindre än vanligt, och tränat betydligt mycket mer. Kanske har det också med saken att göra, att kroppen samlar på sig vätska pga mkt träning..

Det känns orättvist och fruktansvärt tråkigt inför mätningen imorgon ... =(