Igår mådde jag katastrofalt dåligt. Så dåligt att jag nu har extremt dåligt samvete för att jag var en så dålig mamma.

Började få huvudvärk och illamående redan på lördagen. Var helt slut på eftermiddagen och kvällen, så till den milda grad att jag inte visste var jag skulle ta vägen när Eira vägrade somna och jag själv bara ville dö.. Vaknade flera gånger på natten av illamående. Trodde jag skulle bli magsjuk, men behövde åtminstone inte spy.. Tackar Gud för att Eira somnade om efter välling vid 6.15 och tog en avsevärt lång sovmorgon. Pallade INGENTING. Allra minst en överenergisk trotsande 2,5 åring.. Usch det svider så i hjärtat när jag vet att jag lägger min energi någon annanstans än där jag egentligen vill lägga den... ;o( Eira är ju viktigare än allt annat.

Jag sa från första början att detta inte får gå ut över min familj. Jag känner att det mer och mer gör det..

Jag är SÅ less på att allt som betyder något är mat. Det är allt jag tänker på. Och det har det varit hela år 2013.

Jo det finns folk som "klarar" detta ändå. Med familj. Jag börjar dock bli rädd att jag klarar detta mot min familj.

Jag känner att jag har testat på nu. Att klara hålla diet så bra som jag gjort i 16 veckor är bra. Mycket bra till och med! Men det som har med tävlingen att göra känns inte kul. Vågen är inte kul. Mätningarna är inte kul. Det är inte kul att känna mer komplex för sin kropp än man någonsin känt förr, bara för att man ser på sig själv ur extrema glasögon...

Nu händer det massa scary grejer med kroppen som gör att inte ens tävlingen är kul. Jag kan inte göra mitt bästa på jobbet, absolut inte hemma, inte på gymmet och inte ens ur tävlingsperspektiv är det bra nog.

Just nu känns det som jag trasslat in mig i något som inte alls är bra ;o(