Det är vad jag gjort det sista. Är det två veckor nu tro som varit helt fruktansvärda? Eller mindre?

Orkar knappt gå in på allt jag känner. Jag kämpar med dåligt samvete för att varken tid eller energi finns som jag vill för min familj. Det skär i hjärtat att min dotter ska se mig ledsen och få överdrivna reaktioner på hennes fullt naturliga 3 års påhitt. Det skär i hjärtat att lägga så mycket mer belastning på min sambo som får ta hand om allt för att jag är upptagen antingen i gymmet, i köket eller bara inte orkar. Jag upplever mina prioriteringar som, i grunden, egoistiska och tävlingen blir omotiverad.

Jag tittar också mycket på andra och tycker sedan att jag ser extremt tanig ut, med en stor plufsig mage. I andra stunder, när jag bara utgår från mig själv, känner jag mig jättefin. Då ser jag en stark, atletisk kropp med en sund fettmängd. Men att tävla i bodyfitness är att ha en osund mängd fett på kroppen. Detta är ingen nyhet såklart. Nyheten är att jag anser att tävlingen, också ur detta perspektiv är omotiverad.

För det tredje, upplever jag en extrem prestationsångest. Jag ska försöka äta inte mindre än 1600 kcal, dvs lite mer än jag gjorde mätningen för en vecka sedan, men jag tyckte vågen stod still redan då. Så vad göra? Jo, träna mer. Hur f-n gör jag detta? Var finns tiden? Ska jag ta den från min dotter eller från de 45 min totalt jag har per dag för att bara sitta ner? En åtgärd redan gjord: promenad till och från jobbet så har jag fått ytterligare 50 min promenad per dag i alla fall.. Men, känslan som visar sig i min prestationsångest är att INGET är tillräckligt. Ungefär som när man pluggar. Man kan alltid läsa mer och lägga mer tid. Och tävlingen blir också ur detta perspektiv omotiverat, för varför ska jag ha domare och allmänhet till att bedöma min prestation när jag gjort mitt bästa? Då vet ju jag att det är bra nog.

Jo. Det är så, att jag har aldrig tyckt att tävlingen var poängen. Det har jag sagt från början. Det är UTMANINGEN. Resan. Vägen till scen. Min resa slutar på morgonen den 15/6. Vad som händer på dagen är skit samma. Sedan börjar förstås redan till det normala livet den 16/6. Icke att förglömma! Jag hör hemska historier runt om mig hela tiden. Trots att jag känner mig långt ifrån dem i dagsläget, så förstår jag dem bättre nu än för en månad sedan. Jag ser hur man kan bli förblindad av tävlingen. Men nej, den har aldrig varit så viktig för mig och kommer aldrig bli.

Jag dividerar med mig själv minst en gång per dag, om jag verkligen ska fortsätta. Det jag vet säkert är att jag skulle ångra att jag aldrig tog några riktiga, fina bilder. Så jag slutar inte förrän jag gjort detta. Och det blir förhoppningsvis 24/5.

Det jag inte är lika säker på, men som jag tror, är att jag skulle ångra att jag inte tävlade. Håller jag ut till 25/5, är det bara tre veckor kvar till tävling, varav endast en jobbvecka. Sen semester.

Jag har slutat stirra mig blind på siffror. Nu gör jag vad jag kan, och duger det inte för scenen i slutändan så är det mitt liv som satt stopp för det. Och det tänker jag inte skämmas för. Punkt!